16

Det liksom pirrade till sådär i magen när jag fick ställa mig på tå, lägga armarna om hans hals och se honom i ögonen. Han hade bruna ögon och väldigt mjuka läppar. Att jag nästan fick kramp av att stå på tå för han var så lång gjorde faktiskt ingenting.

15

Jag vill hata honom men det går inte.

14

klockan var 07.03 för att vara exakt. Vi satt på en brygga, höll handen, skratttade, pussades och pratade om livet. Jag levde för stunden och låtsades inte veta om att jag jobbade kl 08.00.

13

Varför faller jag alltid för fel sorts killar? De flesta har varit för mesiga, men nu är han aningen för mycket badboy. Hur ska det gå?

12

Jag känner ett stort lyckorus i hela kroppen. Precis sådär som man känner när man precis pussat pojken med stort P första gången. Sen att så inte är fallet just nu struntar jag i, jag kan alltid låtsas. För jag vet att jag snart kommer träffa mannen i mitt liv. Han kommer vara bäst.

11

Jag trodde aldrig någonsin jag skulle behöva växa upp i ett trasigt hem. Det behöver jag nu. Det är sönderslitet. Och det gör ont. Jävligt ont.

10

Och återigen fanns han i mitt liv. Jag som trodde jag gjort klart för mig själv att jag inte ville ha något med honom att göra. Hur bestämd jag än tycktes vara så tilltalade dom där bruna lockarna i hans hår mig. Jag föll för ett brunt lockigt hår. Det lockiga håret satt på jordens finaste pojke.

9

8

Från att ha varit allmänt lycklig till att världen rasar under mina fötter. Tänkas hur livet faktiskt kan arta sig. Att beskriva livet som en berg och dahlbana är det enda rätta, för det är precis vad det är. Från att ha varit på toppen till att vara på botten.

7

Happy fucking valentine's day. Jag undrar om jag någonsin får uppleva riktigt kärlek på denna dag. En kväll som denna skulle det sitta fint med sällskap. Men å andra sidan skulle det sitta fint med sällskap vilken kväll som helst.

6

Jag vill vara lycklig, jag vill vara glad, jag vill kramas, jag vill pussas, jag vill vara KÄR. Hur svårt kan det vara att hitta den rätta? Var finns du? Finns du överhuvudtaget? Eller är jag en av dessa ensamvargar som aldrig kommer finna den rätta. Som alltid kommer leva ensam?

5

Killen med de mörka ögonen och gyllenbruna lockarna fick mig att le så där som ingen annan har lyckats med. Han fanns i ur och skur i mina tankar och jag undrar varför jag inte tänkte på viktigare saker. Om sanningen ska fram så var pojken med ögon att drunka i och de finaste lockarna det viktigaste för mig just då. Politik och världskriser fanns inte i min värld. Pojken var allt.

4

Jag vill alltid ha det jag inte kan få. På något konstigt och märkligt sätt är det alltid det omöjliga som känns mer intressant och spännande. Att bygga upp en bild om hur framtiden ska se ut går väldigt snabbt sönder när någon påpekar att det aldrig kommer bli så. Även om jag innerst inne haft vetskapen om det. Men man kan alltid drömma. Sedan sägs det att ingenting är omöjligt. Ibland tror jag på det, ibland inte.

3

2

Människor som fått för sig att dom är bättre än alla andra är nog i själva verket väldigt många steg bakom. Jag tål dom inte, det klias och sticks på mig när dom är i närheten och jag vill bara att dom ska veta att om man klias och sticks vill ingen människa vara i närheten, i varje fall inte jag.

1

Ingenting går upp mot när det pirrar i magen och livet känns toppen. Precis så känner jag nu. Jag ler av bara tanken.